detsomskernu.blogg.se

Alla listor och sammanfattningar av året var så jäkla lame så nu kör vi såhär!

 

Mest otippade: Att jag fick så många eye-openers. Bl a angående en man det skrivits mycket om här. På ett bra sätt då, jag tror vi är lite själsfränder.

 

Vårdag jag minns extra: Heldagen med en underbar person och vän, han hade planerat allt så fint och betyder massor för mig. Jävligt roligt har vi också, kul att vi ses snart igen! 

 

Låt som får mig att rysa till efter detta år: Wake me up och Young and beautiful. Kan fortfarande inte lyssna på sistnämnda.

 

Extra viktig person: Sofia och han.

 

Egenskap jag behövt utveckla: Förlåtelse.

 

Bästa resan: Grekland, alla fantastiska stränder och frukten och människorna. Och i början av året, Krakow. Shit alltså, det var helt brutalbra.

 

Person som influerat mig mest: Han. Utan tvekan. Och Christine från Canada - hon är bäst.

 

Jag bad om ursäkt för: Att jag hanterade en persons känslor så knasigt sådär i studenttider. Men skönt att kramas och se hans leende och höra honom säga att det var lugnt, han förstod.

 

Person jag träffade som gav WOW: Hermine Coyet Ohlen. ELLE liksom. Och Emma Elwin <3

 

Stolt över: Att kunna säga att jag ledde skoltidningen till ännu en utmärkelse som Sveriges bästa skoltidskrift, gött att ha under bältet. Och alla svåra, jäkligt svåra men bra beslut jag tagit under hösten och vintern. Almedalsveckan! Och toleransprojektet. Som by the way faktiskt borde ändra namn, vi vill inte bara tolerera människor, de ska inkluderas. punkt.

 

Mest peppad inför 2014: FLYTTEN.

 

P out!

 

 

Det finns så mycket jag gillar med dig. Det finns så mycket som intresserar mig, som förundrar mig och som får mig att le mitt största, gladaste fåntratts-jag-är-så-lycklig-med-dig-leende. 

 

åh. jag bara. gillar dig. mycket.

Silvia bär rött väl, borden är dukade med vårigt ljusgrönt och äntligen hittade man Higgspartikeln. 

 

Jag minns i nian när jag spänt stod och läste det upptejpade reportaget om LHC-acceleratorn, forskade om teorier utöver Big Bang och blev förtvivlad över hur det inte går att förstå universum. Modest som jag var lovade jag också min bästa lärare att jag skulle komma ihåg att tacka honom när jag fick Nobelpris. Vi får väl se om jag står där en dag. Då nämner jag honom. Och ser till att klä mig i den mest smickrande färg jag hittar.

 

Förväntningarna får det att pirra i bröstet. Inte just förväntningarna på Nobelpris kanske, utan annat. Så mycket annat. Solen lyser och ängar blommar och vågor slår, så tar sig förväntningar uttryck i mig. Precis så känns det. Och det är för himla spännande.

utan att veta vad som ska ske så måste man ibland våga chansa. flytta iväg, gör slut, skicka smset, säg hej, åk iväg, bestäm träff, etc. känns något rätt så är det förmodligen det. och även om det inte skulle vara det, är inte huvudsaken att man gör något? fundera inte på vad som är rätt eller fel, ibland är det rätt att bara agera. kör på den där känslan i magen eller bröstet eller hjärtat eller vänstra delen av pannloben som bara skriker "men hörru, du, du, ska du inte prova då? kom igen. vi släpper det inte förrän du vågar, hörru, kör nu då, allt kommer lösa sig." 

 

jag blir så glad när du vågar. för du klarar det och du är lyckligare när du kan släppa grubblet, jag ser det i ditt leende och i skrattrynkorna vid dina ögon. du klarar det, jag vet det. kör bara. kör nu, hörru.

allt kommer lösa sig.

Indien. Honduras. USA. Costa Rica. Taiwan. Sverige. Kenya. Ryssland. Jag har fått möjligheten och äran att träffa människor från hela världen i helgen. Och det var underbart. 

Så mycket humor, vishet och värme. 

 

Julio från Honduras, med den skönaste spanska röst jag någonsin hört. Och så mycket glädje i ögonen att man inte kan slita blicken ifrån dem.

 

Justin från Bangloo, killen som var öppen för allas idéer på ett sätt jag aldrig sett hos en människa tidigare. Han kunde verkligen ta till sig andras ord och tankar, redo att släppa in dem i sitt sinne direkt. Så imponerande.

 

Patrcia från Peru som blivit svensk och gör allt med samma entusiasm som hon dansar salsa. Det är någonting så inspirerande med att kunna ordet demontera, men inte ordet fattas. Tror aldrig jag mött någon sån tidigare.

 

Här hämtas styrka.

Här finns allt, alla personligheter, humör, egenskaper, ordspråk.

Här. På en flygplats i Bangladesh. I en skog i Himalaya. På en fontänkant i Mexico. I spårvagnssätet bredvid i Göteborg.

 

Hon är en sån som de skriver om i sångerna

Det känns när hon går längs gatan

och vinden blåser i hennes hår

Alla kan se det och alla kan le

Jag hoppas att hennes hjärta är helt nog

för hon kommer göra så mycket stort

 

Lustigt det där. Att det som sker nu, uppenbarligen är du. Även fast du inte sker alls just nu, inte ett nedrans dugg. 

 

Det som sker är däremot:

- Försöker förstå att en eventuell flytt sker inom två månader (läskigt och askul och jätteoverkligt)

- Tycker att en flicka från min förra klass är så fin i sin Maggio-lugg (inte att förknippa med Mario-lugg. För han har ingen.)

- Planerar en försenad födelsedagspresent (finns det någon annan sort..?) till en vän som har det svårt men når så himla högt.

- Tittar förälskat på mitt lila-dekorerade exemplar av Svindlande höjder och är så stolt över Brontëbruttan, sån vill jag också bli. Inte föräldralös och dö i tuberkulos då. Men skriva så sjungande och drömskt.

- Lyssnar på Håkan igen och igen och fattar inte hur 1. jag missat detta 2. man kan vara SÅ BRA på att skriva låtar.

- Planerar en ny visit i Uppsala. Kanske borde förvarna offret. Fast roligare såhär.

 

Ibland är det hög tid att fylla lungorna med luft och blåsa ut allt. Och se allt braigt därute. Som ordet braigt. Himla braigt ord. Eller ett officiellt ord är det väl inte. KANSKE TID ATT GÖRA NÅGOT ÅT DET SAOL, VAVAVA?

Solen gick ner den kvällen. I mörkret mötte jag dig och dina ögon lös starkare än en sol hade lyckats. Människorna i sina hus sov tungt i väntan på en ny junidag. Det var då du öppnade dig om allt, din själ bara var, den syntes genom de mörka ögonen. Det var så vackert och ord var inte ord, utan sanningar som existerade emellan oss. Himlen var mörk och natten var en enda våg av oss, glädje och ögonblicket. Ögonblicket som varade en varm natt i juni. 

 

Solen steg mellan två hyreshus och människor vaknade upp kvalmigt glansiga i pannan. Det kändes så tydligt att det var början och slutet. Men hur vackert dina ögon glittrade till och blottade dig, det kommer jag aldrig att glömma, inte ens på ålderns höst. Den mörkaste och sannaste timmen är den innan gryningen. I den stunden älskade jag dig. Du fann en väg till mitt hjärta.