detsomskernu.blogg.se

Nu är jag förvirrad och lite mentalt utmattad.

 

I unga år var vännerna det viktigaste i livet. De var alltet, a och o, alfa och omega. Det skulle vara vi föralltid och världen var vår lekplats. Drömmar och planer smed vi inne på flickrummet, om resor och lägenheter och att bli vuxna tillsammans. Skratt klingade, hjärtan bubblade och det skulle bli så bra - när det äntligen var dags.

 

Nu är vi där. Visserligen med andra vänner, men mina vänner är fortfarande mina alfa och omega, mitt allt. Och nu är vi fria, drömmarna kan äntligen äntligen levas ut. Allt vi pratat om och sett fram emot - det är dags nu. Väckarklockan har i tio år varit ställd på just detta tillfälle, just nu. Jag väntar spänt på vilket äventyr vi ska börja med, det finns ju så mycket att välja på. Trodde jag. Du har tydligen redan inte bara smidit dina planer, utan strosat iväg långt in på din egna grusväg - utan att vända om, eller ens säga hejdå. Kvar står jag och undrar vad tusan som hände.

Vaknar 05.30. Dricker kaffe. Slöar på gymmet. Skiter i spinningen. Ser på SNL. Blir lite kär i Seth MacFarlane. Vill lära mig att härma röster. Tänder ljuset som luktar som min vaniljrökelse. Spelar piano och sjunger tills halsen gör lite ont. Nästan lika ont som hjärtat. Och klockan är bara 11.23

Nu är det nästan en vecka sedan vi sågs. Och det var så fint. Solen värmde och tanter i parken stirrade på det unga paret som inte vet hur man beter sig bland folk. Allt var 120 procent bra och de där molnen kära tonåringar svävar på? Jag kände dem. Jag sov på dem. Förundransvärt att dina händer eller din kind eller din hals får mig att glömma världen runtom och alla små skittankar och problem.

 

Jo, det är nog just så - du är nog en superhjälte.