The ghost of seasons past
Jag tänker på halloween, en underlig högtid som vi aldrig riktigt fattade i Sverige. Och jag tvekar på om vi någonsin kommer göra det. Men det är en slags bitterljuv inställning jag har till denna pumpornas helg. För när årstiderna ändras och humöret likaså så behövs det något extra. Det behövs ett utlopp för allt nytt, och gammalt som varit.
Wake me up ljuder igenom mina tysta hörlurar, från en tv-reklam på låg volym. De första tonerna räcker för att slunga mig in i en vägg och jag tappar andan. Kommer du någonsin sluta hemsöka mig?
I valborgen går slaskvåren över till en vår som känns lekplatslek, förälskelser och sommaravslutning. Vid midsommar inleds den riktiga lediga sommaren, svenneidyllen. Vid jul och nyår samlar man upp, tar hand om varann och börjar något nytt tillsammans.
Men där sensommaren går över i riktigt mörk höst, den övergången har inget rum för känslomässigt utopp. Allt som händer i oss stängs tyst inne. Bevaras, läggs på hög, växer.
Kanske behövs en högtid vid varje årstidsskifte. För en befrielse från känslospöket från seasons past. Kanske är det synd att vi inte firar halloween mer. För både du och jag vet att det behöver inte handla om pumpor, spöken, barn eller spindlar. Det viktiga kan vara att inte vara ensam. Och känna att i och med detta nu så släpper jag det som släppas ska. Och det är helt okej. Jag lastar av mig mina demoner i utskärningen av en pumpa, där kan de gott stanna.
För nu tänker jag gå vidare.
