detsomskernu.blogg.se

En blogg där jag skriver av mig om det mesta och kanske även lite annat.

Du fattas mig

Publicerad 2019-08-25 09:51:59 i Allmänt

Jag tänker på dig. Hur livet skulle vara med dig. Om jag hade varit lycklig, sådär riktigt riktigt lycklig i grunden. 
Min kropp reagerar när jag tänker på dig. Hjärtat slår hårdare och någon känsla sprider sig, om det är ångest eller glädje vet jag inte. Blir jag rädd eller kär? Ångest eller lycka? 
 
Tankarna kan skrämma mig. Att jag kommer att tänka såhär om dig hela livet. Att jag för alltid kommer undra "Tänk om..." "Hur hade det varit..."
Och framför allt "Träffade jag en själsfrände, och lät honom gå?"
 
Alla våra minnen gör mig tårögd. 
Minnen ekar i mig, från de flesta relationer. Det skrämmer mig att något som en gång varit mig så kärt idag inte ens är en relation. Inte ens finns. 
Att de glada stunder, stunder av tillhörighet, gemenskap, stunder då man växt tillsammans med andra personer, bara är borta och glöms bort. Tystar ut och blir till dåtid. Minnen. 
 
Du får inte bli bara ett minne. Jag klarar inte det. Jag vet redan nu, att om 50 år så kommer jag ställa mig samma fråga.
Tänk om?
Träffade jag min själsfrände, och lät honom gå? 

Saga

Publicerad 2017-10-05 20:02:37 i Allmänt

Det tog någon minut innan svaret kom. 
 
"Jag sa att jag älskar dig."
 
Där, på caféet. Stormen drog över mig och fötterna ville springa snabbt snabbt därifrån. 
Hans hand var varm. Ögonen tårades. De log. 
Jag log tillbaka. 
 
"Jag hade känslan av att du sa något snällt. Något varmt." 
 
"Det är en förunderlig förmåga du har där." 
 
 
Han förstod tillslut Håkan Hellströms låtar, känslorna. 
 
Jag ville ha dig, vill kanske fortfarande. Jag vet inte. 
 
Men jag förstår Håkans låtar. Och känslorna.

2017. Livet hände visst.

Publicerad 2017-10-05 19:56:59 i Allmänt

Och så var det helt plötsligt snart slut på 2017. 
 
För ett par år sedan var jag i Australien, känns som en annan livstid.
Vad har hänt sedan dess?
 
Jag har blivit kär-i-gen-kär.
Känt mig mer felplacerad än någonsin. Tror jag. 
 
Fått insikten att mitt ansikte börjar se ledsnare ut. Det fastnar så.
 
Förstår inte mig själv längre. Vad gör jag? Vem är jag? Det var inte glasklart tidigare, men jag hoppfullt. 
 
Vart tog du vägen kära Clara? 
 
Jag saknar dig ju. Och behöver dig så oerhört. Ser du inte det? Ser du inte att jag bara är ett skal utan dig?
 
All kraft, vilja, jävlaranamma. Allt tog du med dig. Vart tog du vägen?

Att vara med honom.

Publicerad 2016-03-11 08:43:12 i Allmänt

jag vill prata med någon. för mycket som snurrar och känns. jag har mina bästa stunder med honom. 
när han kör, och armen vilar farligt nära min. att se honom småle. när han kastar bak en blick på mig, och den säger allt. känslan av att han håller om mig när han tar tag i mitt säte och vänder sig om för att backa. 
jag tänker på hur vacker han är. undrar vad som skulle hänt tills idag om vi hade hållt ihop. 

minns inte ens vilken dag det är

Publicerad 2014-07-16 01:22:00 i Allmänt

Ibland är det som att jag är sönder. Som att jag undrar om hjärtat är kvar där inne, och om det är helt eller i bitar.
Och då är det som att du är den enda som kan fixa mig igen. 
Gör mig hel. 
 
 

The most beautiful thing

Publicerad 2014-05-17 23:47:00 i Allmänt

You bruised my lips and scarred my knees
and loved me too hard
 
You destroyed me in the most beautiful way possible
 
And when you left, I finally understood
why storms are named after people

Och majorna är för lite luft för mig

Publicerad 2014-05-15 00:17:07 i Allmänt

Att vara tillbaka är verkligen precis som att resa i tiden. Förutom att resa tillbaka de åtta timmar som tidsmässigt skiljer Australiens kuster från Stockholms grönska så spolades tiden tillbaka ytterligare, flera månader bakåt. 
 
Landet jag befinner mig i - Sverige - är så litet och trångt jämfört med mitt andra hem - Australien - men ändå var det de australiensiska vyerna som kramade om mig och höll mig så nära nära nära. Där kunde jag andas, här kvävs jag av himlen som krossar en, som vilar tungt på min rygg likt en livlös kropp. Där log jag konstant och skrattmusklerna värkte, här blir skrattet ett kort, själlöst avbrott i den aktivitet man nu råkar ägna sig åt för tillfället. Där fanns en människa som höll mig samman, som tog mig i sina armar när det behövdes för att jag inte skulle falla sönder, även om jag sagt hundra gånger om att jag inte behövde det, jag klarar mig utan dig. Som tur var spelade de orden ingensomhelst roll och jag hade inget annat val än att bli omfamnad, än att bli värmd, än att bli om inte hel så mindre krossad. Här finns en annan människa. Som varsamt hållt mig och mitt hjärta en gång i tiden. Men som även varit anledningen till att jag gråtit så många tårar. Gått sönder, utdraget under en lång tid smulades jag ner till ingenting och smärtan blev tillslut bedövande. Du säger att vi borde ses. Det har gått ett bra tag och vi har kommit överens sen sist. Fast jag blir orolig och magen knyter sig, för hur vågar man träffa någon som haft sönder en, när man just blivit hel igen?

En kärlekshistoria

Publicerad 2014-05-01 20:42:21 i Allmänt

 
Jag kan inte släppa hur detta känns som oss. Klockan är över fyra på natten och det enda jag kan tänka på är hur jag vill ha dig här. Hur du är så klantig som bryter båda armarna och måste flytta 6 timmar iväg. Hur jag helt plötsligt inte alls njuter av hur enorm min säng är. Den känns tom, oavsett hur jag breder ut mig. Överallt saknas du. Du fyllde mitt liv här med något jag aldrig kunnat känna tidigare.
 
Du skrev Flying liplocker på min arm (googla The Rock Benchpresses Lisa Snowden)
Detta efter att vi känt varann ca 2 veckor
Du sa att "Jag kommer visa dig vad det är en dag.."
Du skrev ditt nummer på min rygg i bläck med överskriften "Australian men" och log
Du klottrade ner hela mig med märkpennor på lektionerna tills läraren sa till att vi måste skärpa oss
Du tog min telefon och tog ca 2000 selfies. Jag tittar på dem ibland.
Du frågade mig varje dag efter skolan under två veckors tid om vi skulle åka till stranden efteråt.
Jag svarade nej varje gång under två veckors tid. För jag skulle inte bli kär.
Du sa att du aldrig skulle såra mig. 
Jag förklarade att jag inte släppte folk så nära inpå.
Du sa att du skulle se till att vi tillsammans ändrade på det. 
Jag följde med till stranden en kväll. 
Vi var ensamma i havet och jag bar dig upp ur vattnet på ryggen.
Du bet mig i örat, i låret och på läppen.
Du sa att du inte drog dig för att spöa en grabb som sårade din eventuella dotter, om du fick någon
Du sa att den sjukaste känslan är att känna på någons undersida av tungan, med sin egen tunga.
Du tog min hand när vi gick bland folk.
Jag halvsov i din bil, du sjöng med i låtarna och jag såg på när du körde.
Du låg i min säng när jag kom ut från duschen
Du förklarade gång på gång hur jag kan lita på dig, hur du aldrig kommer låta någon skada mig, aldrig någonsin
Du sa att jag skulle älska dina föräldrar
Jag drog med fingrarna längs din tatuering och dina nyckelben
Jag kysste din hals och ville att tiden skulle gå långsammare
Du bröt armarna och var tvungen att flytta 
Jag vet inte om vi ses igen
Jag föll för dig. Jag vet det nu. Jag föll hårt. Jag kommer aldrig att glömma dig.
 
Vi känns som en kärlekshistoria. Du är den kille jag önskar att alla tjejer i hela världen fick träffa på. 
Varför är du inte här nu? Jag behöver dig. Jag tog dig för vartenda ord du sa, att du alltid hade min rygg - alltid fanns här och aldrig skulle såra mig. Var är du nu? Jag behöver dig.

dröm

Publicerad 2014-05-01 12:48:12 i Allmänt

Tänk om vi aldrig mer ses. 
 
Då var det här en av mina bästa drömmar hittills.

Jag kommer aldrig gifta mig med dig.

Publicerad 2014-04-30 13:37:02 i Allmänt

Den 28 april 2014 insåg jag det. 
 
För två dagar sen. Jag satt på bussen och lyssnade på Goo Goo Dolls Slide, en låt jag alltid tänker på dig när jag hör. Därför har jag sedan dag 1 älskat den låten.
 
Jag valde omsorgsfullt låten på Spotify och du dök inte upp i mitt huvud längre. 
 
Jag har aldrig tänkt att jag ska gifta mig. Men när vännerna frågar om jag inte ens kan se någon framför mig, när jag verkligen anstränger mig, någon som jag skulle kunna tänka mig att leva med. Då har det varit du. Jag har fortfarande bilden i mitt huvud. Det är en julafton, några år från nu. Vi är hos din släkt och du hjälper din systerson att öppna en av julklapparna i den massiva högen under granen. Du har på dig en mörkröd stickad tröja och ditt hår hänger ner lite i ögonen när du står böjd över honom som snör-borttagar-hjälp. Det är människor överallt och rummet är stort och doftar glögg och saffran och jul. Skimmer från ljusen i granen. Och stakarna i fönstren. Och alla pratar och skrattar med varann. Jag står bara och iakttar dig. Och då tittar du upp, under luggen, rakt in i mina ögon. Och du ler. Och det känns helt självklart att det är vi.
 
Denna bild har funnits i mitt huvud i mer än ett år tror jag. Just för att jag själv blev så chockad när den bara dök upp. Men den känns inte lika självklar nu. Jag har träffat andra, du med. Våra liv har gått i olika riktningar. Och faktiskt så har jag upplevt något som känns större och bättre. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Men jag har nog gjort det. 
 
Och när regnet smattrade mot fönstret på bussen så insåg jag det. Jag kommer alltid älska dig. Men jag kommer aldrig gifta mig med dig.

Får jag vara arg på dig?

Publicerad 2014-04-30 13:15:32 i Allmänt

Jag tror inte alls att det är dig jag är arg på när jag är arg på dig. 
Jag tror att jag blir arg på dig för att jag litar på dig tillräckligt mycket.
För att jag vet att du fortfarande kommer se mig likadant, känna likadant för mig, behandla mig likadant. 
Jag känner mig tillräckligt trygg med dig för att bli arg på dig. 
Det är ändå något fint i det. Jag tycker det.
 
När du får mig att tvivla på mina åsikter eller principer i frågan vi diskuterar. Även om det är mitt ämne och jag kan mer så får du mig att ställa mig själv emot väggen. Jag hatar det och jag älskar det. Jag litar så fullt på dig att jag släpper rodret och låter mig färdas dit du styr. 
Jag blir så gott som hjärntvättad när jag är med dig för länge. Du försöker aldrig tvinga mig att tycka som du, men du lyckas oftast få mig att åtminstone överväga det. Oavsett om jag tyckte det var helt brutalt fel i början av samtalet. Och jag blev arg på dig. 
 
Sen blir jag arg på mig själv. För att jag blev arg på dig och knuffade bort dig. För jag inser ju att du är på samma, exakt samma avstånd ifrån mig. Det var bara jag som backade, men jag kan gå tillbaka igen. För jag vet att du är precis där. Och väntar. Och tycker precis likadant om mig. 
För du vet att det inte är dig jag är arg på. Så du väntar tills jag förstår det själv, och kommer tillbaka.
Och varje gång ger du mig en anledning att lita på dig tillräckligt mycket för att bli arg på dig igen.
Och jag älskar att jag kan lita på dig så mycket. Jag älskar att jag får bli arg och du står kvar och ler åt mig och säger att det är helt okej, kom så kramar jag om dig. Inte alla får uppleva sånt. Villkorslös kärlek.
 
Du får mig att känna mig tryggare än någon annan gör. Och jag älskar dig för det.

Han

Publicerad 2014-04-13 12:04:20 i Allmänt

Han vill stanna kvar fastän jag är sjuk och håller på att hosta ut lungorna. Han vill vara här med mig. Han vill inte gå, inte vakna i en annan säng. Han vill hålla min hand när jag sover. Han sätter sig upp bredvid mig varannan minut när jag får en hostattack. Han smeker mig över ryggen och frågar för tionde gången om jag är okej, om jag klarar mig? Han vill hjälpa till, och han vill ta hand om mig. Han vill vara nära och även om vi bara ska göra ingenting så vill han göra ingenting med mig. Han pussas innan vi somnar, även fast jag är sjuk och kommer smitta honom. Han säger inte ett ord när jag i sömnen rullar in mig i hela täcket och rullar upp mot väggen, så att han måste sova i fläktens drag, utan något skydd. Han ser till att jag är skyddad när jag huttrar eller fryser, då får jag krypa upp i hans famn och bli upptinad av hans kroppsvärme - den som aldrig tycks försvinna. Han håller mig nära. Han vill vara så nära att våra läppar möts när vi sover. Han drar fingrarna över min rygg och pussar mig i pannan sekunderna innan jag somnar. Han ger. Och ger och ger. Han är trygghet. Han är värme. Han är han. Och han klarade det. Han tog sig nära trots allt. Han gav inte upp. Och det kunde jag inte vara gladare över.

Herre jävla gud.

Publicerad 2014-04-10 01:32:18 i Allmänt

Alltid lika skönt när man får förklarat från någon annan hur man är. Jag är inställsam tydligen. Böjer mig åt alla möjliga håll och kanter för att undvika obekväma ämnen. Ser till att det flyter på i en trevlig lunk alltså. För att jag är tjej kanske, och alla vet ju att vi är pleasers. Det är ju i vår natur, det måste det väl vara - eftersom det är så vi levt under ex antal tusen år. Ja, det är nog i vårt DNA att se till att grabbar är nöjda och belåtna. 
 
Hur kan du tro att du känner mig? Hur kan Du, Du som vet hur jag funkar - trodde jag - säga något sånt om mig som om det är ett säkert fakta du har flertal bevisunderlag för? Eftersom du är man så är det ju i ditt DNA att veta allt. Speciellt hur andra tänker och känner. Och vad andra egentligen tycker. Speciellt kvinnor, de vet du bättre än de själva vad de tycker. Såklart, du är ju man. Och var det inte i erat DNA att veta och förstå andra människor bättre än de själva gör, då hade vi ju inte levt med den inställningen i ex antal tusen år, eller hur?  
 
Det som gör ont är att jag trodde du kunde tänka längre och större än så. Jag trodde att du hade sett mig, förstått mig, tänkte högre om mig. Men verkar som att du tror att du tänker ÅT mig. 

Om

Min profilbild

C

En tjej lika ovanlig som alla andra. Med tankar lika vanliga som de flesta. Och en blogg som är helt hennes egen.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela