detsomskernu.blogg.se

Den 28 april 2014 insåg jag det. 

 

För två dagar sen. Jag satt på bussen och lyssnade på Goo Goo Dolls Slide, en låt jag alltid tänker på dig när jag hör. Därför har jag sedan dag 1 älskat den låten.

 

Jag valde omsorgsfullt låten på Spotify och du dök inte upp i mitt huvud längre. 

 

Jag har aldrig tänkt att jag ska gifta mig. Men när vännerna frågar om jag inte ens kan se någon framför mig, när jag verkligen anstränger mig, någon som jag skulle kunna tänka mig att leva med. Då har det varit du. Jag har fortfarande bilden i mitt huvud. Det är en julafton, några år från nu. Vi är hos din släkt och du hjälper din systerson att öppna en av julklapparna i den massiva högen under granen. Du har på dig en mörkröd stickad tröja och ditt hår hänger ner lite i ögonen när du står böjd över honom som snör-borttagar-hjälp. Det är människor överallt och rummet är stort och doftar glögg och saffran och jul. Skimmer från ljusen i granen. Och stakarna i fönstren. Och alla pratar och skrattar med varann. Jag står bara och iakttar dig. Och då tittar du upp, under luggen, rakt in i mina ögon. Och du ler. Och det känns helt självklart att det är vi.

 

Denna bild har funnits i mitt huvud i mer än ett år tror jag. Just för att jag själv blev så chockad när den bara dök upp. Men den känns inte lika självklar nu. Jag har träffat andra, du med. Våra liv har gått i olika riktningar. Och faktiskt så har jag upplevt något som känns större och bättre. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Men jag har nog gjort det. 

 

Och när regnet smattrade mot fönstret på bussen så insåg jag det. Jag kommer alltid älska dig. Men jag kommer aldrig gifta mig med dig.

Jag tror inte alls att det är dig jag är arg på när jag är arg på dig. 

Jag tror att jag blir arg på dig för att jag litar på dig tillräckligt mycket.

För att jag vet att du fortfarande kommer se mig likadant, känna likadant för mig, behandla mig likadant. 

Jag känner mig tillräckligt trygg med dig för att bli arg på dig. 

Det är ändå något fint i det. Jag tycker det.

 

När du får mig att tvivla på mina åsikter eller principer i frågan vi diskuterar. Även om det är mitt ämne och jag kan mer så får du mig att ställa mig själv emot väggen. Jag hatar det och jag älskar det. Jag litar så fullt på dig att jag släpper rodret och låter mig färdas dit du styr. 

Jag blir så gott som hjärntvättad när jag är med dig för länge. Du försöker aldrig tvinga mig att tycka som du, men du lyckas oftast få mig att åtminstone överväga det. Oavsett om jag tyckte det var helt brutalt fel i början av samtalet. Och jag blev arg på dig. 

 

Sen blir jag arg på mig själv. För att jag blev arg på dig och knuffade bort dig. För jag inser ju att du är på samma, exakt samma avstånd ifrån mig. Det var bara jag som backade, men jag kan gå tillbaka igen. För jag vet att du är precis där. Och väntar. Och tycker precis likadant om mig. 

För du vet att det inte är dig jag är arg på. Så du väntar tills jag förstår det själv, och kommer tillbaka.

Och varje gång ger du mig en anledning att lita på dig tillräckligt mycket för att bli arg på dig igen.

Och jag älskar att jag kan lita på dig så mycket. Jag älskar att jag får bli arg och du står kvar och ler åt mig och säger att det är helt okej, kom så kramar jag om dig. Inte alla får uppleva sånt. Villkorslös kärlek.

 

Du får mig att känna mig tryggare än någon annan gör. Och jag älskar dig för det.

Han vill stanna kvar fastän jag är sjuk och håller på att hosta ut lungorna. Han vill vara här med mig. Han vill inte gå, inte vakna i en annan säng. Han vill hålla min hand när jag sover. Han sätter sig upp bredvid mig varannan minut när jag får en hostattack. Han smeker mig över ryggen och frågar för tionde gången om jag är okej, om jag klarar mig? Han vill hjälpa till, och han vill ta hand om mig. Han vill vara nära och även om vi bara ska göra ingenting så vill han göra ingenting med mig. Han pussas innan vi somnar, även fast jag är sjuk och kommer smitta honom. Han säger inte ett ord när jag i sömnen rullar in mig i hela täcket och rullar upp mot väggen, så att han måste sova i fläktens drag, utan något skydd. Han ser till att jag är skyddad när jag huttrar eller fryser, då får jag krypa upp i hans famn och bli upptinad av hans kroppsvärme - den som aldrig tycks försvinna. Han håller mig nära. Han vill vara så nära att våra läppar möts när vi sover. Han drar fingrarna över min rygg och pussar mig i pannan sekunderna innan jag somnar. Han ger. Och ger och ger. Han är trygghet. Han är värme. Han är han. Och han klarade det. Han tog sig nära trots allt. Han gav inte upp. Och det kunde jag inte vara gladare över.

Alltid lika skönt när man får förklarat från någon annan hur man är. Jag är inställsam tydligen. Böjer mig åt alla möjliga håll och kanter för att undvika obekväma ämnen. Ser till att det flyter på i en trevlig lunk alltså. För att jag är tjej kanske, och alla vet ju att vi är pleasers. Det är ju i vår natur, det måste det väl vara - eftersom det är så vi levt under ex antal tusen år. Ja, det är nog i vårt DNA att se till att grabbar är nöjda och belåtna. 

 

Hur kan du tro att du känner mig? Hur kan Du, Du som vet hur jag funkar - trodde jag - säga något sånt om mig som om det är ett säkert fakta du har flertal bevisunderlag för? Eftersom du är man så är det ju i ditt DNA att veta allt. Speciellt hur andra tänker och känner. Och vad andra egentligen tycker. Speciellt kvinnor, de vet du bättre än de själva vad de tycker. Såklart, du är ju man. Och var det inte i erat DNA att veta och förstå andra människor bättre än de själva gör, då hade vi ju inte levt med den inställningen i ex antal tusen år, eller hur?  

 

Det som gör ont är att jag trodde du kunde tänka längre och större än så. Jag trodde att du hade sett mig, förstått mig, tänkte högre om mig. Men verkar som att du tror att du tänker ÅT mig.