Får jag vara arg på dig?
Jag tror inte alls att det är dig jag är arg på när jag är arg på dig.
Jag tror att jag blir arg på dig för att jag litar på dig tillräckligt mycket.
För att jag vet att du fortfarande kommer se mig likadant, känna likadant för mig, behandla mig likadant.
Jag känner mig tillräckligt trygg med dig för att bli arg på dig.
Det är ändå något fint i det. Jag tycker det.
När du får mig att tvivla på mina åsikter eller principer i frågan vi diskuterar. Även om det är mitt ämne och jag kan mer så får du mig att ställa mig själv emot väggen. Jag hatar det och jag älskar det. Jag litar så fullt på dig att jag släpper rodret och låter mig färdas dit du styr.
Jag blir så gott som hjärntvättad när jag är med dig för länge. Du försöker aldrig tvinga mig att tycka som du, men du lyckas oftast få mig att åtminstone överväga det. Oavsett om jag tyckte det var helt brutalt fel i början av samtalet. Och jag blev arg på dig.
Sen blir jag arg på mig själv. För att jag blev arg på dig och knuffade bort dig. För jag inser ju att du är på samma, exakt samma avstånd ifrån mig. Det var bara jag som backade, men jag kan gå tillbaka igen. För jag vet att du är precis där. Och väntar. Och tycker precis likadant om mig.
För du vet att det inte är dig jag är arg på. Så du väntar tills jag förstår det själv, och kommer tillbaka.
Och varje gång ger du mig en anledning att lita på dig tillräckligt mycket för att bli arg på dig igen.
Och jag älskar att jag kan lita på dig så mycket. Jag älskar att jag får bli arg och du står kvar och ler åt mig och säger att det är helt okej, kom så kramar jag om dig. Inte alla får uppleva sånt. Villkorslös kärlek.
Du får mig att känna mig tryggare än någon annan gör. Och jag älskar dig för det.
