Du fattas mig
Jag tänker på dig. Hur livet skulle vara med dig. Om jag hade varit lycklig, sådär riktigt riktigt lycklig i grunden.
Min kropp reagerar när jag tänker på dig. Hjärtat slår hårdare och någon känsla sprider sig, om det är ångest eller glädje vet jag inte. Blir jag rädd eller kär? Ångest eller lycka?
Tankarna kan skrämma mig. Att jag kommer att tänka såhär om dig hela livet. Att jag för alltid kommer undra "Tänk om..." "Hur hade det varit..."
Och framför allt "Träffade jag en själsfrände, och lät honom gå?"
Alla våra minnen gör mig tårögd.
Minnen ekar i mig, från de flesta relationer. Det skrämmer mig att något som en gång varit mig så kärt idag inte ens är en relation. Inte ens finns.
Att de glada stunder, stunder av tillhörighet, gemenskap, stunder då man växt tillsammans med andra personer, bara är borta och glöms bort. Tystar ut och blir till dåtid. Minnen.
Du får inte bli bara ett minne. Jag klarar inte det. Jag vet redan nu, att om 50 år så kommer jag ställa mig samma fråga.
Tänk om?
Träffade jag min själsfrände, och lät honom gå?
