Och majorna är för lite luft för mig
Att vara tillbaka är verkligen precis som att resa i tiden. Förutom att resa tillbaka de åtta timmar som tidsmässigt skiljer Australiens kuster från Stockholms grönska så spolades tiden tillbaka ytterligare, flera månader bakåt.
Landet jag befinner mig i - Sverige - är så litet och trångt jämfört med mitt andra hem - Australien - men ändå var det de australiensiska vyerna som kramade om mig och höll mig så nära nära nära. Där kunde jag andas, här kvävs jag av himlen som krossar en, som vilar tungt på min rygg likt en livlös kropp. Där log jag konstant och skrattmusklerna värkte, här blir skrattet ett kort, själlöst avbrott i den aktivitet man nu råkar ägna sig åt för tillfället. Där fanns en människa som höll mig samman, som tog mig i sina armar när det behövdes för att jag inte skulle falla sönder, även om jag sagt hundra gånger om att jag inte behövde det, jag klarar mig utan dig. Som tur var spelade de orden ingensomhelst roll och jag hade inget annat val än att bli omfamnad, än att bli värmd, än att bli om inte hel så mindre krossad. Här finns en annan människa. Som varsamt hållt mig och mitt hjärta en gång i tiden. Men som även varit anledningen till att jag gråtit så många tårar. Gått sönder, utdraget under en lång tid smulades jag ner till ingenting och smärtan blev tillslut bedövande. Du säger att vi borde ses. Det har gått ett bra tag och vi har kommit överens sen sist. Fast jag blir orolig och magen knyter sig, för hur vågar man träffa någon som haft sönder en, när man just blivit hel igen?
