detsomskernu.blogg.se

You bruised my lips and scarred my knees

and loved me too hard

 

You destroyed me in the most beautiful way possible

 

And when you left, I finally understood

why storms are named after people

Att vara tillbaka är verkligen precis som att resa i tiden. Förutom att resa tillbaka de åtta timmar som tidsmässigt skiljer Australiens kuster från Stockholms grönska så spolades tiden tillbaka ytterligare, flera månader bakåt. 

 

Landet jag befinner mig i - Sverige - är så litet och trångt jämfört med mitt andra hem - Australien - men ändå var det de australiensiska vyerna som kramade om mig och höll mig så nära nära nära. Där kunde jag andas, här kvävs jag av himlen som krossar en, som vilar tungt på min rygg likt en livlös kropp. Där log jag konstant och skrattmusklerna värkte, här blir skrattet ett kort, själlöst avbrott i den aktivitet man nu råkar ägna sig åt för tillfället. Där fanns en människa som höll mig samman, som tog mig i sina armar när det behövdes för att jag inte skulle falla sönder, även om jag sagt hundra gånger om att jag inte behövde det, jag klarar mig utan dig. Som tur var spelade de orden ingensomhelst roll och jag hade inget annat val än att bli omfamnad, än att bli värmd, än att bli om inte hel så mindre krossad. Här finns en annan människa. Som varsamt hållt mig och mitt hjärta en gång i tiden. Men som även varit anledningen till att jag gråtit så många tårar. Gått sönder, utdraget under en lång tid smulades jag ner till ingenting och smärtan blev tillslut bedövande. Du säger att vi borde ses. Det har gått ett bra tag och vi har kommit överens sen sist. Fast jag blir orolig och magen knyter sig, för hur vågar man träffa någon som haft sönder en, när man just blivit hel igen?

 

Jag kan inte släppa hur detta känns som oss. Klockan är över fyra på natten och det enda jag kan tänka på är hur jag vill ha dig här. Hur du är så klantig som bryter båda armarna och måste flytta 6 timmar iväg. Hur jag helt plötsligt inte alls njuter av hur enorm min säng är. Den känns tom, oavsett hur jag breder ut mig. Överallt saknas du. Du fyllde mitt liv här med något jag aldrig kunnat känna tidigare.

 

Du skrev Flying liplocker på min arm (googla The Rock Benchpresses Lisa Snowden)

Detta efter att vi känt varann ca 2 veckor

Du sa att "Jag kommer visa dig vad det är en dag.."

Du skrev ditt nummer på min rygg i bläck med överskriften "Australian men" och log

Du klottrade ner hela mig med märkpennor på lektionerna tills läraren sa till att vi måste skärpa oss

Du tog min telefon och tog ca 2000 selfies. Jag tittar på dem ibland.

Du frågade mig varje dag efter skolan under två veckors tid om vi skulle åka till stranden efteråt.

Jag svarade nej varje gång under två veckors tid. För jag skulle inte bli kär.

Du sa att du aldrig skulle såra mig. 

Jag förklarade att jag inte släppte folk så nära inpå.

Du sa att du skulle se till att vi tillsammans ändrade på det. 

Jag följde med till stranden en kväll. 

Vi var ensamma i havet och jag bar dig upp ur vattnet på ryggen.

Du bet mig i örat, i låret och på läppen.

Du sa att du inte drog dig för att spöa en grabb som sårade din eventuella dotter, om du fick någon

Du sa att den sjukaste känslan är att känna på någons undersida av tungan, med sin egen tunga.

Du tog min hand när vi gick bland folk.

Jag halvsov i din bil, du sjöng med i låtarna och jag såg på när du körde.

Du låg i min säng när jag kom ut från duschen

Du förklarade gång på gång hur jag kan lita på dig, hur du aldrig kommer låta någon skada mig, aldrig någonsin

Du sa att jag skulle älska dina föräldrar

Jag drog med fingrarna längs din tatuering och dina nyckelben

Jag kysste din hals och ville att tiden skulle gå långsammare

Du bröt armarna och var tvungen att flytta 

Jag vet inte om vi ses igen

Jag föll för dig. Jag vet det nu. Jag föll hårt. Jag kommer aldrig att glömma dig.

 

Vi känns som en kärlekshistoria. Du är den kille jag önskar att alla tjejer i hela världen fick träffa på. 

Varför är du inte här nu? Jag behöver dig. Jag tog dig för vartenda ord du sa, att du alltid hade min rygg - alltid fanns här och aldrig skulle såra mig. Var är du nu? Jag behöver dig.

Tänk om vi aldrig mer ses. 

 

Då var det här en av mina bästa drömmar hittills.