detsomskernu.blogg.se

Varför ska det vara så svårt att bara leva?

 

Jag står stilla, för jag klarar inte av att röra mig. 

Men jag får panik av det, av passiviteten. 

 

Och att inbilla sig att det går så länge jag bara verkligen bestämmer mig är som att en rullstolsbunden ska resa sig upp och gå. Det funkar inte bara för att du bestämmer dig, för dina ben känner inte av det din hjärna så barskt befaller. De känner ingenting, och du kommer slå i golvet med ett brak.

 

Det spelar heller ingen roll hur stärkande ord eller tankar som än passerar genom hjärnans töcken. För all viljestyrka i världen ändrar inte på det faktum att benen har lagt av. De har lämnat byggnaden och du kan inte lita på dem längre.

 

Så med facit i hand, och risken att skada dig ännu mer vid ett försök - är det inte bättre att låta bli?

 

 

Att vara kär är nog inte riktigt min grej. Ena sekunden vill jag ha dig, och nästa har jag närapå glömt ditt namn. Och fjärilarna i magen, den där förälskelsen - den är inte riktigt där. Men den var kanske det då, jag kan inte lita på minnet.. Nu är den åtminstone ersatt med känslan av trygghet. Av att din närhet skulle få mitt hjärta att slå långsamma slag av lugn istället för kollibrislag av uppspelthet. Om det är rätt eller fel, kär eller inte - det vet jag inte. Vet du så uppskattar jag och min hjärna ett gott råd. 

 

Jag vet bara att jag älskar att vara hos dig, med dig, vid dig. För det är du och det är jag. Om vi vill. Vill vi så är det vi. Och det känns inte obehagligt eller ointressant. Tvärtom. 

 

Du. Jag. Vi. Jag. Du. 

Vaknar av kvav och fuktig luft som blåst in i sovrummet. Ansiktet är glansigt, men visst lite solbränt. Fräknarna på näsan har tittat fram och samma känsla infinner sig som när jag sätter på mig en hoodie och leker med lillebror - busighet. 

 

Precis lika självklart som det är att just idag ska jag sätta igång Sagan om de två tornen och bara försvinna bort i den underbara men ack så farliga världen, lika oklart är det hur livet ska ta sig härifrån. 

 

När barnen åker sparkcykel till skolan med hjälm och brunbrända ben som minnen av den sommar som gått.

 

När bestämda klackar skyndar över Östermalmstorg och deras ansikten avslöjar att de inte alls är så redo och förberedda för arbete igen. 

 

När vissa köper kurslitteratur, andra tar hand om någon annans barn i ett annat land och några stannar där de är för att de är nöjda, eller för att de - precis som jag - inte kan besluta än.

 

Listan över saker att prova på är lång. Och det är skönt, hellre tusen drömmar för mycket än en enda för lite. Vissa faktorer kommer räknas in de kommande månaderna, som gör somliga val på listan mer aktuella än andra.

 

För någon kan det vara helt rätt att plugga, jobba eller på annat sätt binda sig till en plats just nu. Det vet endast Du. Men det är inte rätt för mig. För alla tankar och ideer som bildas nu, de ska levas NU säger min intuition mig. 

 

 

I sinom tid kommer listan ändras och miljontals nya saker läggas till.

Det är det viktiga, att oavsett vilken form, typ eller uttryck drömmarna tar sig - är de de enda som kan leda mig fram genom livet. Jag vägrar att bara finnas till. Jag tänker leva.