detsomskernu.blogg.se

 

 

Hallon och smultron på strå

ljudet av vinden och vågor 

havet

utdragna tysta morgnar

Bilden på en vän som åkt iväg

brunbrända fötter

bekanta toner ur svensk musik

såsom Sol,vind & vatten, Dina färger var blå, Av längtan till dig, Oh vilken härlig dag, långa nätter

 

även om man inte har hela sommaren 100% ledig så går dessa guldklimpar att hinna med. Och de är väl värda det.

 

Och jag gick som vinnare ur brottningsmatchen och flyttade tillbaka till min sida av sängen när han sa att det var lättare att sova när jag låg ovanpå honom. 

 

Och när kudden fick ersätta min plats förklarade han att det är inte tyngden som gör det lätt att låta sig stilla somna.

 

"Det är ju du."

 

och jag undrar om, överröstat av babbel, känslor, etc, mitt hjärta försöker säga samma sak.

Det är ju du.

 

 

Grekland och mamma mia. Jag längtar. Yoghurt och dans och solnedgång och musik. 

 

Och i mina drömmar är du där. Fastän att alla skulle fråga hur jag tänker och kanske till och med säga att det är fel. Att just nu är du fel för mig, det borde vara någon annan. Men jag vill ha dig med. och i mina drömmar är det jag som bestämmer.

Nu är jag förvirrad och lite mentalt utmattad.

 

I unga år var vännerna det viktigaste i livet. De var alltet, a och o, alfa och omega. Det skulle vara vi föralltid och världen var vår lekplats. Drömmar och planer smed vi inne på flickrummet, om resor och lägenheter och att bli vuxna tillsammans. Skratt klingade, hjärtan bubblade och det skulle bli så bra - när det äntligen var dags.

 

Nu är vi där. Visserligen med andra vänner, men mina vänner är fortfarande mina alfa och omega, mitt allt. Och nu är vi fria, drömmarna kan äntligen äntligen levas ut. Allt vi pratat om och sett fram emot - det är dags nu. Väckarklockan har i tio år varit ställd på just detta tillfälle, just nu. Jag väntar spänt på vilket äventyr vi ska börja med, det finns ju så mycket att välja på. Trodde jag. Du har tydligen redan inte bara smidit dina planer, utan strosat iväg långt in på din egna grusväg - utan att vända om, eller ens säga hejdå. Kvar står jag och undrar vad tusan som hände.

Vaknar 05.30. Dricker kaffe. Slöar på gymmet. Skiter i spinningen. Ser på SNL. Blir lite kär i Seth MacFarlane. Vill lära mig att härma röster. Tänder ljuset som luktar som min vaniljrökelse. Spelar piano och sjunger tills halsen gör lite ont. Nästan lika ont som hjärtat. Och klockan är bara 11.23

Nu är det nästan en vecka sedan vi sågs. Och det var så fint. Solen värmde och tanter i parken stirrade på det unga paret som inte vet hur man beter sig bland folk. Allt var 120 procent bra och de där molnen kära tonåringar svävar på? Jag kände dem. Jag sov på dem. Förundransvärt att dina händer eller din kind eller din hals får mig att glömma världen runtom och alla små skittankar och problem.

 

Jo, det är nog just så - du är nog en superhjälte.