detsomskernu.blogg.se

En blogg där jag skriver av mig om det mesta och kanske även lite annat.

All världens hörn

Publicerad 2013-12-08 13:16:07 i Allmänt

Indien. Honduras. USA. Costa Rica. Taiwan. Sverige. Kenya. Ryssland. Jag har fått möjligheten och äran att träffa människor från hela världen i helgen. Och det var underbart. 
Så mycket humor, vishet och värme. 
 
Julio från Honduras, med den skönaste spanska röst jag någonsin hört. Och så mycket glädje i ögonen att man inte kan slita blicken ifrån dem.
 
Justin från Bangloo, killen som var öppen för allas idéer på ett sätt jag aldrig sett hos en människa tidigare. Han kunde verkligen ta till sig andras ord och tankar, redo att släppa in dem i sitt sinne direkt. Så imponerande.
 
Patrcia från Peru som blivit svensk och gör allt med samma entusiasm som hon dansar salsa. Det är någonting så inspirerande med att kunna ordet demontera, men inte ordet fattas. Tror aldrig jag mött någon sån tidigare.
 
Här hämtas styrka.
Här finns allt, alla personligheter, humör, egenskaper, ordspråk.
Här. På en flygplats i Bangladesh. I en skog i Himalaya. På en fontänkant i Mexico. I spårvagnssätet bredvid i Göteborg.
 

Vilda

Publicerad 2013-12-06 13:57:56 i Allmänt

Hon är en sån som de skriver om i sångerna
Det känns när hon går längs gatan
och vinden blåser i hennes hår
Alla kan se det och alla kan le
Jag hoppas att hennes hjärta är helt nog
för hon kommer göra så mycket stort
Birgitta du vet det inte än
 

När blev det en blogg som handlar om dig?

Publicerad 2013-12-03 18:21:00 i Allmänt

Lustigt det där. Att det som sker nu, uppenbarligen är du. Även fast du inte sker alls just nu, inte ett nedrans dugg. 
 
Det som sker är däremot:
- Försöker förstå att en eventuell flytt sker inom två månader (läskigt och askul och jätteoverkligt)
- Tycker att en flicka från min förra klass är så fin i sin Maggio-lugg (inte att förknippa med Mario-lugg. För han har ingen.)
- Planerar en försenad födelsedagspresent (finns det någon annan sort..?) till en vän som har det svårt men når så himla högt.
- Tittar förälskat på mitt lila-dekorerade exemplar av Svindlande höjder och är så stolt över Brontëbruttan, sån vill jag också bli. Inte föräldralös och dö i tuberkulos då. Men skriva så sjungande och drömskt.
- Lyssnar på Håkan igen och igen och fattar inte hur 1. jag missat detta 2. man kan vara SÅ BRA på att skriva låtar.
- Planerar en ny visit i Uppsala. Kanske borde förvarna offret. Fast roligare såhär.
 
Ibland är det hög tid att fylla lungorna med luft och blåsa ut allt. Och se allt braigt därute. Som ordet braigt. Himla braigt ord. Eller ett officiellt ord är det väl inte. KANSKE TID ATT GÖRA NÅGOT ÅT DET SAOL, VAVAVA?

Den mörkaste timmen är den innan gryningen

Publicerad 2013-12-03 00:22:24 i Allmänt

Solen gick ner den kvällen. I mörkret mötte jag dig och dina ögon lös starkare än en sol hade lyckats. Människorna i sina hus sov tungt i väntan på en ny junidag. Det var då du öppnade dig om allt, din själ bara var, den syntes genom de mörka ögonen. Det var så vackert och ord var inte ord, utan sanningar som existerade emellan oss. Himlen var mörk och natten var en enda våg av oss, glädje och ögonblicket. Ögonblicket som varade en varm natt i juni. 
 
Solen steg mellan två hyreshus och människor vaknade upp kvalmigt glansiga i pannan. Det kändes så tydligt att det var början och slutet. Men hur vackert dina ögon glittrade till och blottade dig, det kommer jag aldrig att glömma, inte ens på ålderns höst. Den mörkaste och sannaste timmen är den innan gryningen. I den stunden älskade jag dig. Du fann en väg till mitt hjärta.

Du kommer bli han

Publicerad 2013-11-15 23:56:13 i Allmänt

Just nu är du du.
Men du kommer bli han.
Han i historierna.
Han som vi pratar om ibland.
 
Ja, just nu är du du. 
Men du kommer bli han.
Han i historierna.
Han som vi pratar om...
...och jag tänker på ibland.
 
Det finns mycket kvar att säga som inte sagts. När jag sover och saknar din röst. Det blir nog lättare med tiden, men jag stretar emot. Jag är rädd att det kommer bli vårt livs största misstag. Hur kan något rätt kännas så fel?

Det är inte jag, det är du.

Publicerad 2013-11-09 17:55:54 i Allmänt

Jag ställer mig frågan ännu en gång. Går det inte att vara vän med killar?
 
Tjej - Jo, absolut! Jag har många killvänner.
Kille - Eh, ärligt? Nej.
 
Så tjejer som hävdar att det går, källa: sitt liv, rannsaka dig helt ärligt nu. Tror du att han kan vara intresserad av dig?
 
Tjej - Hm.. Nää... Eller. Kanske lite.
 

Så slutsats, det går att vara vänner men... tjejer ser killar som en vän. Killar ser tjejer som mer än en vän?
 
Tjej - ... Ja..
Kille - Ja.
 
Ahmen toppen.
 

Varför måste man oroa sig för att behöva ha "Jag gillar inte dig på det sättet-snacket" när man bara vill ta en shake och snacka lite film? Hur vet man om man i hans huvud är på en tredje dejt eller bara går på stan?
 
För jag vill slippa behöva vara på helspänn för att han kanske böjer sig fram och försöker kyssa mig när jag babblar om SD-Jimmies tårtfejs.

Jag vet inget annat

Publicerad 2013-11-03 22:13:31 i Allmänt

Säkert avstånd säkert hjärta, trodde jag.
Som främlingar, fastän vi delat alla skratt och samma säng.
 
Hör vår låt i huvet när rösterna stängs ut.
Kan du höra det, känner du med?
 
Jag vill gå vidare, och glömma allting. 
Sudda en vacker bild, tills den blir ingenting.
 
Att känna gör för ont, men jag vet inget annat nu.
För jag kan inte tänka klart. Jag vill veta, hur gör du?
 
Vi var inte bra just då. Vi var aldrig bra.
Såren blir större och större och större.
 
Men vi blir inte bättre nu. Vi blir aldrig bra.
Drömmar blev sorgliga minnen, idag.
 
 
 

The ghost of seasons past

Publicerad 2013-10-31 16:34:06 i Allmänt

Jag tänker på halloween, en underlig högtid som vi aldrig riktigt fattade i Sverige. Och jag tvekar på om vi någonsin kommer göra det. Men det är en slags bitterljuv inställning jag har till denna pumpornas helg. För när årstiderna ändras och humöret likaså så behövs det något extra. Det behövs ett utlopp för allt nytt, och gammalt som varit. 
 
Wake me up ljuder igenom mina tysta hörlurar, från en tv-reklam på låg volym. De första tonerna räcker för att slunga mig in i en vägg och jag tappar andan. Kommer du någonsin sluta hemsöka mig?
 
I valborgen går slaskvåren över till en vår som känns lekplatslek, förälskelser och sommaravslutning. Vid midsommar inleds den riktiga lediga sommaren, svenneidyllen. Vid jul och nyår samlar man upp, tar hand om varann och börjar något nytt tillsammans. 
 
Men där sensommaren går över i riktigt mörk höst, den övergången har inget rum för känslomässigt utopp. Allt som händer i oss stängs tyst inne. Bevaras, läggs på hög, växer.
 
Kanske behövs en högtid vid varje årstidsskifte. För en befrielse från känslospöket från seasons past. Kanske är det synd att vi inte firar halloween mer. För både du och jag vet att det behöver inte handla om pumpor, spöken, barn eller spindlar. Det viktiga kan vara att inte vara ensam. Och känna att i och med detta nu så släpper jag det som släppas ska. Och det är helt okej. Jag lastar av mig mina demoner i utskärningen av en pumpa, där kan de gott stanna.
 
För nu tänker jag gå vidare.

Det är inget att dra ut på, dra.

Publicerad 2013-10-29 17:53:49 i Allmänt

varje tråd som vi spunnit brister snart
och inga sår, inga sår att slicka kvar
jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag
men vi båda vet att plåster faller av

vet att du hängde med nån idiot
han va ful, spela dig som låga kort
han ringde och var full
en som bygger upp dig
en som som gör dig svag
det finns plåster som du måste riva av

orosmoln, hänger kvar sen du var ung
jag förstår, har vart i det kvarteret förr
har varit runt där förr
mamma gick på nitar, farsan gick på stan
det finns plåster som man måste riva av

varsågod, verkar som det läker bra
men gör det fort, det är inget att dra ut på, dra
du vill hitta framåt, jag vill sitta kvar
du kan lika gärna ta det i ett drag


Jag kan va ditt plåster, skydda dig ett tag
men vi båda vet att plåster faller av.

i en annan värld

Publicerad 2013-10-27 09:38:46 i Allmänt

jag vet inte riktigt varför. 
det går ju att må sämre. men också att må bättre, bra. 
 
allt blev fel. jag. du. och nu känns det tomt. sorgligt och konstigt. fastän att det inte fungerade eller ens kunde ha fungerat med mer ansträngning. för det var inte rätt, så var det bara.
 
men jag saknar dig. dina händer. dina armar om mig. dina ögon. din röst. inte orden du sa, de saknar jag inte alls. eller jo, vissa. de ärliga stunderna. ärliga orden, de som tog emot att säga, men samtidigt kom naturligare än allt annat. de var bra, bättre. 
 
jag kan inte längre minnas hur din röst låter. eller vad du skulle säga om vi sågs. eller minnas hur vi kysser varann. det gör mig lite rädd. och lite ledsen.
 
kanske är det skönt också. nyttigt för mig. men det kan jag inte tänka just nu. jag behöver vara ledsen och tycka att det gör ont. 
 
jag hade nästan glömt för en kort stund, några dagar gick och tankarna på dig trycktes bort för att göra plats åt annat. och skönt var det. sen dök ditt ansikte upp, ur minnet. hur du låter, tänker, dina ord, hur du är. hur du är på riktigt. den personen tyckte jag om, men tur var väl det att jag nästan aldrig såg till den? då hade jag kanske inte suttit här idag, utan vaknat någon annanstans, med andra tankar.
då hade jag kanske varit kär.
 

Det gör ont just nu

Publicerad 2013-10-12 16:29:06 i Allmänt

Jag försöker att inte känna efter. Att vara här och nu. Inte tänka tanken att det som aldrig riktigt påbörjades, men som nu känns som en hel berättelse, är slut. Tankarna pendlar, ska det räddas eller ska det vara såhär? Ska det vara något man kan berätta för vänner om massa år? Att det var något på gång. Något som faktiskt var så bra, men som skadade mig.

Your mouth is poison, your mouth is wine.

Tänker på vad som kunde hänt. Hur det kunde blivit. Det gör ont.

Himmelriket på jorden är jorden

Publicerad 2013-09-10 18:26:00 i Allmänt

Jag tänker ägna detta inlägg åt att uppmärksamma och vara glad för några av mitt livs bästa saker.
 
Det börjar med mina nuvarande vänner, dåvarande lärare. Tack för den omtanke ni visat, den inspiration ni pushat fram, den kunskap ni skänkt.
 
Igårkväll blev jag påmind om något som alltid fascinerat mig, stjärnhimlen. Att brinnande klot av gas kan vara nattens vackraste uppenbarelse, det vill jag tacka för. Stjärnorna håller mig fast vid något större när livet känns platt. Kanske sitter i detta nu några helt andra varelser på andra planeter och ägnar sig åt deras motsvarighet till internet. Det känns mer sannolikt än att denna lilla planet är den enda av miljoners miljarder som inte ekar tom. DEN tanken fascinerar mig.
 
Mina vänner, dina vänner, andras vänner. Medmänniskor som man valt ut och väljer att dela sitt liv och LEVA sitt liv tillsammans med. Kan du förstå hur konstigt och underbart det fenomenet är? Att helt plötsligt väljer man en främling som man spenderar sitt liv tillsammans med. Och får veta allt om dennas. Tack för att jag valt och haft turen att blivit vald. Men mest vill jag säga tack för att fenomenet finns, det är kärlek och gör mig varm i hjärtat.
 
Nu när jag väl berört det, kärlek. Något jag varit snål och givmild med. Men nu hoppas att jag bara slösar med, sprider överallt - för det är så jag tycker det ska vara. Jag tror inte på att det blir mindre speciellt om man kastar kärlek runt sig lite hela tiden. Jag tror inte det är en vara som man bör snåla med, för den KAN inte ta slut.
Precis som naturläraren upprepat till muntorrhet när energi kommer på schemat: Det försvinner inte, det skapas inte, det omvandlas bara. Kärleken finns här och den tar sig olika uttryck hela tiden. Och tack för det. För kärlek är en så mäktig känsla som ärligt talat lyfter oss. En vän, förälder, busschaufför, politiker, bror som är kär blir på något sätt en uppgraderad version av sig själv. En 2.0 - love edition. Och därför vill jag tacka. För att kärlek gör oss till dessa 2.0-versioner som i sin tur gör världen till en bättre plats.
 
Jag vill också avrunda med att tacka för det skrivna ordet. Jag älskar det så högt, det är kapabelt till ALLT. Alla känslor kan förmedlas, livsöden skildras, historier berättas och allt finns att ta del av. Tack till alla som skriver och någonsin gjort det. Ni bygger världen med era ord.

Hoppar du så hoppas jag att jag gör det med.

Publicerad 2013-09-05 15:51:52 i Allmänt

Han inspirerar mig
 
Och skrämmer mig. 
 
Påminner mig om livets viktiga pelare. Inte det vanliga, utan det lyckliga - riktigt lyckliga livets pelare.
 
Och han gör mig lycklig. 
 
Samtidigt är jag livrädd för allt detta. Varifrån kommer kraften att tänka som han gör, som Albert gör?
Jag vill bada i samma källa av hoppfullhet. 
 
Jag vågar inte ge mig iväg med honom. Jag vill. Verkligen och på riktigt. Men för hans skull vågar jag inte. 
 
Du inspirerar mig. Och skrämmer mig. Och du gör mig lycklig.
Jag måste våga ta vara på det på annat sätt än på avstånd.

Om

Min profilbild

C

En tjej lika ovanlig som alla andra. Med tankar lika vanliga som de flesta. Och en blogg som är helt hennes egen.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela