Det var en gång som tydligen fanns
Nu är jag förvirrad och lite mentalt utmattad.
I unga år var vännerna det viktigaste i livet. De var alltet, a och o, alfa och omega. Det skulle vara vi föralltid och världen var vår lekplats. Drömmar och planer smed vi inne på flickrummet, om resor och lägenheter och att bli vuxna tillsammans. Skratt klingade, hjärtan bubblade och det skulle bli så bra - när det äntligen var dags.
Nu är vi där. Visserligen med andra vänner, men mina vänner är fortfarande mina alfa och omega, mitt allt. Och nu är vi fria, drömmarna kan äntligen äntligen levas ut. Allt vi pratat om och sett fram emot - det är dags nu. Väckarklockan har i tio år varit ställd på just detta tillfälle, just nu. Jag väntar spänt på vilket äventyr vi ska börja med, det finns ju så mycket att välja på. Trodde jag. Du har tydligen redan inte bara smidit dina planer, utan strosat iväg långt in på din egna grusväg - utan att vända om, eller ens säga hejdå. Kvar står jag och undrar vad tusan som hände.
