Han
Han vill stanna kvar fastän jag är sjuk och håller på att hosta ut lungorna. Han vill vara här med mig. Han vill inte gå, inte vakna i en annan säng. Han vill hålla min hand när jag sover. Han sätter sig upp bredvid mig varannan minut när jag får en hostattack. Han smeker mig över ryggen och frågar för tionde gången om jag är okej, om jag klarar mig? Han vill hjälpa till, och han vill ta hand om mig. Han vill vara nära och även om vi bara ska göra ingenting så vill han göra ingenting med mig. Han pussas innan vi somnar, även fast jag är sjuk och kommer smitta honom. Han säger inte ett ord när jag i sömnen rullar in mig i hela täcket och rullar upp mot väggen, så att han måste sova i fläktens drag, utan något skydd. Han ser till att jag är skyddad när jag huttrar eller fryser, då får jag krypa upp i hans famn och bli upptinad av hans kroppsvärme - den som aldrig tycks försvinna. Han håller mig nära. Han vill vara så nära att våra läppar möts när vi sover. Han drar fingrarna över min rygg och pussar mig i pannan sekunderna innan jag somnar. Han ger. Och ger och ger. Han är trygghet. Han är värme. Han är han. Och han klarade det. Han tog sig nära trots allt. Han gav inte upp. Och det kunde jag inte vara gladare över.
