Jag kommer aldrig gifta mig med dig.
Den 28 april 2014 insåg jag det.
För två dagar sen. Jag satt på bussen och lyssnade på Goo Goo Dolls Slide, en låt jag alltid tänker på dig när jag hör. Därför har jag sedan dag 1 älskat den låten.
Jag valde omsorgsfullt låten på Spotify och du dök inte upp i mitt huvud längre.
Jag har aldrig tänkt att jag ska gifta mig. Men när vännerna frågar om jag inte ens kan se någon framför mig, när jag verkligen anstränger mig, någon som jag skulle kunna tänka mig att leva med. Då har det varit du. Jag har fortfarande bilden i mitt huvud. Det är en julafton, några år från nu. Vi är hos din släkt och du hjälper din systerson att öppna en av julklapparna i den massiva högen under granen. Du har på dig en mörkröd stickad tröja och ditt hår hänger ner lite i ögonen när du står böjd över honom som snör-borttagar-hjälp. Det är människor överallt och rummet är stort och doftar glögg och saffran och jul. Skimmer från ljusen i granen. Och stakarna i fönstren. Och alla pratar och skrattar med varann. Jag står bara och iakttar dig. Och då tittar du upp, under luggen, rakt in i mina ögon. Och du ler. Och det känns helt självklart att det är vi.
Denna bild har funnits i mitt huvud i mer än ett år tror jag. Just för att jag själv blev så chockad när den bara dök upp. Men den känns inte lika självklar nu. Jag har träffat andra, du med. Våra liv har gått i olika riktningar. Och faktiskt så har jag upplevt något som känns större och bättre. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Men jag har nog gjort det.
Och när regnet smattrade mot fönstret på bussen så insåg jag det. Jag kommer alltid älska dig. Men jag kommer aldrig gifta mig med dig.
