Den mörkaste timmen är den innan gryningen
Solen gick ner den kvällen. I mörkret mötte jag dig och dina ögon lös starkare än en sol hade lyckats. Människorna i sina hus sov tungt i väntan på en ny junidag. Det var då du öppnade dig om allt, din själ bara var, den syntes genom de mörka ögonen. Det var så vackert och ord var inte ord, utan sanningar som existerade emellan oss. Himlen var mörk och natten var en enda våg av oss, glädje och ögonblicket. Ögonblicket som varade en varm natt i juni.
Solen steg mellan två hyreshus och människor vaknade upp kvalmigt glansiga i pannan. Det kändes så tydligt att det var början och slutet. Men hur vackert dina ögon glittrade till och blottade dig, det kommer jag aldrig att glömma, inte ens på ålderns höst. Den mörkaste och sannaste timmen är den innan gryningen. I den stunden älskade jag dig. Du fann en väg till mitt hjärta.
