i en annan värld
jag vet inte riktigt varför.
det går ju att må sämre. men också att må bättre, bra.
allt blev fel. jag. du. och nu känns det tomt. sorgligt och konstigt. fastän att det inte fungerade eller ens kunde ha fungerat med mer ansträngning. för det var inte rätt, så var det bara.
men jag saknar dig. dina händer. dina armar om mig. dina ögon. din röst. inte orden du sa, de saknar jag inte alls. eller jo, vissa. de ärliga stunderna. ärliga orden, de som tog emot att säga, men samtidigt kom naturligare än allt annat. de var bra, bättre.
jag kan inte längre minnas hur din röst låter. eller vad du skulle säga om vi sågs. eller minnas hur vi kysser varann. det gör mig lite rädd. och lite ledsen.
kanske är det skönt också. nyttigt för mig. men det kan jag inte tänka just nu. jag behöver vara ledsen och tycka att det gör ont.
jag hade nästan glömt för en kort stund, några dagar gick och tankarna på dig trycktes bort för att göra plats åt annat. och skönt var det. sen dök ditt ansikte upp, ur minnet. hur du låter, tänker, dina ord, hur du är. hur du är på riktigt. den personen tyckte jag om, men tur var väl det att jag nästan aldrig såg till den? då hade jag kanske inte suttit här idag, utan vaknat någon annanstans, med andra tankar.
då hade jag kanske varit kär.
